CarinWiksten

Jag la mig och vilade medans Tobbe och Anton gick ut och lekte.

Nästa minne jag har är att ambulansmännen skrek mitt namn.

Tobbe hade hört hur jag skrek inifrån och kommit in och sett att jag låg och krampade.

Han försökte få kontakt med mig men utan resultat.

Efter någon minut avstannade kramperna men jag var fortfarande okontaktbar.

Abulansen kom och körde upp mig till förlossningen.

Ungefär där började jag förstå vad som hände, även om minnet är grötigt.

Dom tog en massa prover, kollade hur bebisen mådde och fixade och trixade.

Både jag och bebis låg ganska rejält högt i puls.

Mamma, Tobbe och Anton kom in på rummet, mamma tog Anton och gick ner till cafeterian.

En förlossningsläkare undersökte mig och kallade sedan på en neurolog.

Mamma och Anton kom tillbaks, men Anton ville inte vara kvar så dom åkte hem till mamma.

Tobbe gick iväg och åt, lagom tills han kom tillbaks kom neurologen.

Han undersökte mig och berättade sedan om sina teorier om vad anfallet kan ha varit.

De enda jag kommer ihåg var att han misstänkte epilepsi.

Att jag inte fick köra bil, att jag skulle genomgå en magnetröntgen och sedan invänta förlossningen.

Efter den ska vi påbörja en utredning. Jag fick stanna över natten. Jag vaknade på morgonen med världens träningsvärk i hela kroppen och ONT i huvudet. Dom körde en ny CTG och nu var bebisen lugn, även jag.

Alla värden var som dom skulle.

Dom kom in med panodil och frukost sen var de dags för röntgen.

Det var riktigt obehagligt. Jag fick ligga på en brits, dom satte på mig hörselkåpor och sedan drog dom ett galler över huvudet. Sen skjutsades jag in i en liten tunnel, så trång att armarna slog i kanten.

Den körde igång och bankade, tickade och mullrade. 30 minuter fick jag ligga alldeles stilla inne i maskinen.

Sen fick jag komma upp på mitt rum igen och jag somnade en stund. Dom kom med mer panodil och lunch sen somnade jag igen.

Så kom Anton och Tobbe upp och hälsade på.

Anton låg i fotändan av min säng och kollade på Nallephu, medans jag och Tobbe pratade massor.

Sen kom läkaren och talade om att jag kunde åka hem, jag skulle få medicin mot epilepsi och fick inte bada ensam eller köra bil. Så här sitter jag nu, chockad, lite ledsen och förvirrad, men glad att allt gått så bra som de gjort.