brand och BVC
Igår brann det som tusan här i bojsen.
Stackars alla människor som fick sina hem förstörda.
En av Antons dagiskompisar bodde i det huset och Tobbe sa att han sett hennes mamma,
lite lätt panikslagen.
Men det var skönt att ingen kom till skada fysiskt iaf.
Vi tittade ut genom fönstret och såg inte längre än ett par meter,
sen var det som en tjock vägg av rök.
Vinden låg så fint på åt vårt håll och vår lägenhet blev snabbt full i rök.
Tobbe pratade med en polis som sa att det var bara för oss att packa väskan och evakuera.
Så vi tog tog med Anton (som sov) och åkte hem till Mamma.
När Anton vaknade imorse var han lite lätt förvirrad,
han kröp upp intill mig och ställde 100 frågor.
Mamma vad gör vi? vart är vi? vart är mormor? vart är pappa? vart är djuren (hans gosedjur)?
och massa fler.
Kan inte vara lätt att somna hemma och vakna i mormors källare.
Där han förövrigt aldrig är, så han kände inte igen sig heller.
Idag var vi till BVC och pratade, det kändes jätte bra.
Jag blev riktigt pepp på att ta tag i det här och få det bra nu!
Vi fick berätta hur det var hemma,
hur Anton reagerat och ställa alla frågor vi hade.
Att Anton befinner sig mitt i en kris är de ju inget snack om,
men nu känns det som att vi fått verktyg att hantera det
på ett sätt som är så bra som möjligt för Anton.
Det var både skönt och hemskt att erkänna att vi inte hanterar vårt barn,
men det bästa är ju att vi får proffisinell hjälp nu.
Anton har "förstått" begreppet död,
eller snarare att man kan "dö" och inte komma tillbaks.
Och troligen så är han rädd att vi ska försvinna från honom.
Att det är därför han blir rädd och tror att vi ska lämna honom, han inte vill sova osv.
Att han kissar och bajsar i/på saker var endast ett rop på hjälp (tydligen ett vanligt sådant).
Att han beter sig som en bebis och inte vill göra något
så som att ta på sig skor eller kläder själv
var ett rop efter ompysslan och närhet.
Nu har vi lagt upp en handlingsplan som jag och Tobbe
ska försöka med
och sedan ska vi tillbaks om 2 veckor
för att kolla hur det gått och om vi ska ändra något.
Stackars alla människor som fick sina hem förstörda.
En av Antons dagiskompisar bodde i det huset och Tobbe sa att han sett hennes mamma,
lite lätt panikslagen.
Men det var skönt att ingen kom till skada fysiskt iaf.
Vi tittade ut genom fönstret och såg inte längre än ett par meter,
sen var det som en tjock vägg av rök.
Vinden låg så fint på åt vårt håll och vår lägenhet blev snabbt full i rök.
Tobbe pratade med en polis som sa att det var bara för oss att packa väskan och evakuera.
Så vi tog tog med Anton (som sov) och åkte hem till Mamma.
När Anton vaknade imorse var han lite lätt förvirrad,
han kröp upp intill mig och ställde 100 frågor.
Mamma vad gör vi? vart är vi? vart är mormor? vart är pappa? vart är djuren (hans gosedjur)?
och massa fler.
Kan inte vara lätt att somna hemma och vakna i mormors källare.
Där han förövrigt aldrig är, så han kände inte igen sig heller.
Idag var vi till BVC och pratade, det kändes jätte bra.
Jag blev riktigt pepp på att ta tag i det här och få det bra nu!
Vi fick berätta hur det var hemma,
hur Anton reagerat och ställa alla frågor vi hade.
Att Anton befinner sig mitt i en kris är de ju inget snack om,
men nu känns det som att vi fått verktyg att hantera det
på ett sätt som är så bra som möjligt för Anton.
Det var både skönt och hemskt att erkänna att vi inte hanterar vårt barn,
men det bästa är ju att vi får proffisinell hjälp nu.
Anton har "förstått" begreppet död,
eller snarare att man kan "dö" och inte komma tillbaks.
Och troligen så är han rädd att vi ska försvinna från honom.
Att det är därför han blir rädd och tror att vi ska lämna honom, han inte vill sova osv.
Att han kissar och bajsar i/på saker var endast ett rop på hjälp (tydligen ett vanligt sådant).
Att han beter sig som en bebis och inte vill göra något
så som att ta på sig skor eller kläder själv
var ett rop efter ompysslan och närhet.
Nu har vi lagt upp en handlingsplan som jag och Tobbe
ska försöka med
och sedan ska vi tillbaks om 2 veckor
för att kolla hur det gått och om vi ska ändra något.
Kommentarer
Postat av: Madde
Vad skönt att ni får den hjälpen. Hoppas det löser sig för er nu:) kram
Postat av: Carin
ja, det känns riktigt bra!
Postat av: victor
Min dotter har också haft enorma problem med kisseriet och bajsandet, det slutade inte föränn hon nästan var 5 år. Man blir så jävla frustrerad på det, ibland känns det som om barnet gör det bara för att jävlas men det ligger väl ofta nåt bakom det där beteendet antar jag. Hon är ju smart och duktig med allt och har alltid varit det, tidig med det mesta men så har hon vägrat bajsa på toan vad man än tar sig till! Så jag vet hur det är litegrann i.a.f, försök hålla tålamodet och ge positiv uppmuntran till Anton.
Trackback
